LITEN KVÄLLSANDAKT

SVÄRFAR BLEV 89 år. Vi stod varandra nära i drygt 30 år. Svärfar och farsan föddes samma år, 1919, men farsan gick bort redan 1991, på tok för tidigt. Kanske bidrog det till att Allan och jag kom nära varandra. Han var länge bonde på slätten utanför Falköping. På 60-talet byggde han och makan Alice en kåk i Falköping. De sålde gården --- alternativet var att fördubbla både besättning och omsättning --- och Allan började knega hos sin bror. Ett helt litet industrikvarter i Falköping vittnar om hans framfart. Brodern hade flera småindustrier och Allan byggde ständigt nya verkstadslokaler.
OSS HJÄLPTE han att bygga om och till, både i Borghamn och Kisa. Jag lärde mig massor när vi jobbade ihop. Och så snackade vi. Allan var intresserad av politik och samhällsfrågor, det var alltid lika kul och spännande att resonera med honom. Nu när han är borta funderar jag ofta på det ansvar han tvingades ikläda sig sen hans far plötsligt ryckts bort och Allan, ungefär 25 år, tog över ansvaret för sin mor, flera syskon plus gården.
ALLAN jobbade länge och hårt. Kraftkarlens krafter sinade först under de sista åren. När krafterna tynade och han inte kunde arbeta med sina händer läste han desto mer. Jag försåg honom med allt från romaner av Gerda Antti till faktaböcker om vår nutidshistsoria.
I JULKLAPP för tre år sen fick han och Alice en cd-spelare. Varför vet jag inte riktigt, på den punkten var vi inte riktigt överens, men hans favoritsångare var Christer Sjögren. Okej då, tänkte jag och köpte Sjögrens cd-album med Elvis-låtar, King Creole heter skivan. En av låtarna är How Great Thou Art. Den var Allans favoritsång. Självklart sjungs den på hans begravning, och som ingångsmusik spelas Love Me Tender på orgel. Jag ser framför mig hur han nickar och vrider läpparna till ett belåtet leende.