Jag var ensam vid Minneslunden å fick språka med Mor utan att bli störd. Tidigare på dagen föll hagel å regn, nu värmde solen oss å en smekande lättjefull vind lekte i mitt hår. Jag nynnade på Dan Anderssons Till min syster, som sjängs på Mors begravning. Men härlig härlig våren kom, vart år i rosor klädd...
Staffan, min bror, var här tidigare på dagen. Jag fortsatte till Motala och Royal där Staffan visar film. Kände att Mor ville så. Brorsan tog med mig på rundvandring medan filmerna brölade å brakade. Visste du att en lång långfilm mäter drygt fyra kilometer? Filmremsan alltså, utdragen. På 60-talet besökte jag Royal ibland. Vi fikade, sen blev det film, å hemma i Vadstena satt mamma å oroade sig. Digitala filmer är bara som en platt box. Ingen känsla alls. Första låten på resan hem: Blue eyes crying in the rain.
3 kommentarer:
Fint skrivet. Det är med blandat lugn och en tomhet som man lämnar platsen med de sina på kyrkogården. "De skulle fått vara med lite längre"
Saknade, men alltid nära och varmt finns de i hjärtat.
exakt så är det.
Jag har en ny titel till vår landsbygdsminister.
VIAGRAren Eskil Erlandsson. Han får ta dom fort, så han inte blir stel i nacken. Han lär behöva dom, för att plöja den åkern.
Stefan Holm talade ut om sin skilsmässa häromdagen i kvällspressen. Jag begriper varför han skilde sig. Han blev ju hopplös när han slutade att tävla.
Skicka en kommentar