Sannfinländarna breder ut sig i Finlands parlament och storsvenskt pösmagade kommentarer i Sverige basunerar ut att Finland isolerar sig och vänder sig inåt. Kommentarerna skrivs av välbeställda ledarskribenter som aldrig eller sällan fajtats med de tuffa villkor som är många finnars (eller svenskars) hårdhänta vardag. Sannfinländarna föddes ur landsbygdspartiet. Ni som har några årsringar runt midjan minns Veikko Vennamo, som spelade en central roll i finsk politik under 1970-talet. På den tiden följde jag politiken där borta -- prenumerade ett tag på Arbetarbladet -- och intresset väcktes sen jag upptäckt de samtida författarna Hannu Salama, Lassi Sinkkonen, Pentti Saarikoski med flera (jävlar vilket språk!), och sen kom filmen Jorden är en syndfull sång som Frugan hatade men jag älskade. Boken läste jag aldrig. En sommar reste jag runt i Finland. I Helsingfors slafade jag i vandrarhemmet, inhyst i den gamla Stadion. Ett minne från resan har jag kvar: En singel med Rauli Badding Sommerjoki. Elvis Fame and Fortune på finska. Jörn Donner fanns redan då. Nu ser jag att han valts in i parlamentet igen. 78 år. Än finns det tid.... Apropå läsupplevelser: Veinö Linnas torpartrilogi är nog en av mina största. Vågar inte läsa om böckerna. Rädd att den omtumlande upplevelser från då inte ska stå sig. Jörn Donner producerade en hel hoper diskbänksrealistiska filmer. Dom gillade jag. Sen gängade han sig med en Bonnierdonna å blev sådär fisförnämt kulturell.