I bilen i de djupa skogarna mellan Åtvidaberg och Kisa hör jag Sven–Erik Österberg yttra sig om tillståndet i det Socialdemokratiska partiet.Orden andas vånda, oro och förstämning. Orden andas uppgivenhet.Jag avläser utomhustemperaturen: Plus/minus noll. Betydligt varmare än tillståndet i partiet.
Bort med Håkan Juholt och allt blir frid och fröjd? Så enkelt är det inte (även om jag anser att Juholt och Tommy Waidelich borde bytts ut i oktober 2011).Att marken rämnar under fötterna på S har mycket lite med personfrågor att göra (trots medias perfida personfixering). Orsaken går djupare. För att förstå varför Socialdemokratin rasar samman måste vi backa till 1970– och 1980–talen. Då trädde nyliberalismen fram som den ledande uttolkaren av verkligheten och dess krav.S–partierna i Europa avfärdade nyliberalismen och dess långtgående krav på begränsning av politikens verkningskrets till förmån för de finansiella marknaderna som en stilla vindpust som snart skulle blåsa över. Verkligheten blev den motsatta, och inte nog med det: S–partierna tillägnade sig delar av det nyliberala budskapet, typ avregleringar, privatiseringar av det gemensamma ägandet, osv.
Stora väljargrupper kände förvirring och främlingskap. Alltså förvånar det inte att drygt hälften av LOs medlemmar inte röstar på S. Alltså blir jag inte förvånad när f d arbetskamrater i industrin berättar att de röstade på Moderaterna eller inte alls i valet 2010. Mycket av idéarvet som bär upp Socialdemokratin är fortfarande giltigt. Problemet är att S inte fixar att stöpa om idépolitiken till en övertygande konkret och handfast politik. Det problemet har partiet brottats med sedan saneringen av statens finanser på 1990–talet.
Det definitiva beviset på Socialdemokratins kollaps: Att Moderaterna gick stärkta ur det arbetslöshetens stålbad som följde på finanskrisen 2008/2009.
Tillståndet i partiet är eländigt. Den lokala organisationen ligger på många håll i spillror och upprätthålls med konstgjord andning. Jag möter S–folk vars blick badar i förtvivlan. Jag får mejl från S-sympatisörer som berättar hur arbetskamraterna hånflabbar så snart Håkan Juholt förs på tal.Andra lägger skulden på "högerns mediadrev". Jag önskar att det var så enkelt. Eller att det eländiga tillståndet beror på att "etablissemanget i Stockholm" vill ha bort Juholt (som inte precis är nyinflyttad från Oskarshamn till huvudstaden).
De som tror att röran och de många spektakulära turerna inom S beror på falangstrider mellan "höger" och "vänster" har fel. Röran beror minst lika mycket på person- och kotterirelaterade konflikter (latenta och manifesta) som får ökat spelrum när inte regeringsinnehavet funkar som ett bindande kitt. Det är svårt att se hur S ska kunna samla sig till valet 2014.
3 kommentarer:
S förfall köper jag inte, med din 70-80 tals förklaring. Juholt har startat det stora raset. Är det som du beskriver, så är ju chansen till resning oerhört svår och ligger betydligt mer grundmurad, än vad åtminstone jag tror. Koncentrera dig på Ljugholt i dina skriverier, så har början blivit bra. Jag hoppas verkligen inte att dina teorier stämmer. Då har S verkligen stora problem. Men för FAAN börja med Juholt, för att få nån fart på uppbyggnaden. Jag tycker att du ska kräva hans avgång. Innan dess kommer inte S en mm fram men långt efter.
PS Ser du inte att han är en pajas, som säger den ena grodan efter den andra. Han är en katastrof för DITT parti, inse det, medan tid är.
Presleydenten har rätt! Krisen är gammal och djupgående som en supertanker. Den gistna och illa medfarna (S)kutan kunde inte räddas med Juholt. Han blev inte den friholt som man hoppats skulle kunna dämpa nötningarna mellan det rostiga och illa medfarna partiskrovet och verklighetens kaj.
Hans be-lägenhet blev alldeles för snabbt uppenbar när hyreskontraktet dök upp som ett korkflöte ur en göl. Han försöker verka cool på ytan, men han paddlar utav helvete under vattnet. Medan idétorkan i partiet breder ut sig likt Uralsjöns framträdande botten.
Skicka en kommentar