REINFELDT VS SAHLIN. 26 minuters debatt, tre huvudfrågor plus en massa kortfrågor. Mera underhållning än samtal som går på djupet. Men båda behövs, synd bara att SVT inte serverar oss det längre och uttömande samtalet politiker emellan. Också.

REINFELDT är som Persson var när statsminister Persson kunde luta sig mot ett dokumenterat stort förtroende bland väljarna. Sånt skapar en inre trygghet, som ger intryck av säkerhet,pålitlighet och orubblig stabilitet. Men i en av de tre huvudfrågorna/välfärden och kommunsektorn/snubblade Reinfeldt och var ständigt trea på bollen. Reinfeldt och Anders Borg driver principerna om överskottsmål och utgiftstak in absurdum. De verkar inte fatta att vi lever i en extraordinär situation som kräver extraordinära lösningar.

REINFELDTS och högeralliansens demonstartiva förakt för till exempel höjda ersättningar i a-kassan är en tickande, tidsinställd bomb. deras inställning att a-kassan är en grundförsäkring, inte en omställningsförsäkring, är vidrig och föraktfullt gentemot dom som pröjsat till försäkringen och nu blir utan jobb. När arbetslösheten når alarmerande höga nivåer under andra halvåret i år och 100 000-tals och åter 100 000-tals gubbs å kvinns erfar konsekvenserna av regeringens politik, väcks en folklig vrede som blir svår att hantera för de statsbärande partierna. Samtidigt hårdnar konkurrensen om den etablerade medelklassens röster. Medelklassen är ängslig och bevakar närsynt sina egna intressen. Den fruktar plötsliga förändringar. Den är lättrörlig och kastar sig mellan de olika blocken. Så länge stora delar av medelklassen har arbete och inkomster och premieras av regeringens skattesänkningar, är den ett stöd för Reinfeldts trupper. Växer arbetslösheten och nåra medelklassens kärna är inte skattesänkningar lika intressant längre.

SAHLIN VAR påfallande blek i avsnittet om klimatpolitiken. Eller också var det bara så att Reinfeldt gjorde en bättre insats än väntat. Ingenting klarnade av kvällens debatt, istället markerades etablerade stridslinjer. Mona Sahlin gjorde sammantaget bättre ifrån sig än vid tidigare tv-debatter med Reinfeldt. Hetsen mot henne verkar klinga av, åtminstone något, och de flesta, både inom s-partiet och utanför, verkar acceptera att hon är det största oppositionspartiets ledare och därmed statsministerkandidat.

HÖGERALLIANSEN har knappat in på oppositionens försprång i opinionsmätningarna. Det betyder inte att de fyra högerpartierna ligger på spaanläggning och tycker att allt går som smort. De är ganska skärrade. Kristdemokraterna ligger under 4-procentspärren och folkpartiet och centern uppvisar ingen framryckning jämfört med valet 2006. Allt ljus riktas mot moderaterna, som går fram kraftigt, men även dom är självfallet medvetna om att samtliga fyra borgarpartier måste hamna över 4-procentspärren i valet 2010, annars är det kört för ministären Reinfeldt.

MERA MONA: Hon och sossarna måste lägga av med att i alla sammanhang kräva mer av allt. Bara för att regeringen bedriver en passiv och för framtiden skadebringande politik måste inte sossarna brassa på för kung och fosterland och ständigt predika att regeringen gör för lite och för sent.