Å fy fan så bra han är. Å tack gode Gud att det finns apostlar som sprider den enda sanna läran. Den som förkunnar real rock´n´roll. Jerry Lee Lewis är Översteprästen. Halleluja, rock´n´roll!
Jag faller pladask. Han startar nämligen med två av mina personliga favoriter: Down the line och Drinkin´ wine spoo–Dee--O--Dee (som han lirade som 14-åring, vid sitt första framträdande). Alla farhågor om att ett hårt liv med droger å annan skit skulle ha tagit musten ur Jerry Lee´s pumpin´ piano försvinner. Resten är en enda lång njutning.
Okej, jag är enögd. För mig finns bara två slags musik: Rock and roll. Men vi är många, och vi finns i alla åldrar. Konserten i Cloetta Center – tack för att den byggdes! – befolkas av folk i alla åldrar. Emmelie Forsell och Michael Lundgren, Linköping, är 80-talister. "Det här lever vi länge på", sa de med ögon som glödde och brann efter konserten.
Jonas Holmberg, 44, gitarrist och sångare i The Hub Caps, var aningen tveksam. Före konserten. Jerry Lee är hans förebild och idol. Det skiljer 30 år mellan dom. Allt började med att pappa Torsten, kantor i Vadstena, gav sonen den live-LP som är ingenting annat än en enda lång, svindlande, vulkaniskt eldsprutande och vanvettigt makalös orgasm: Jerry Lee Lewis at the Star Club.
– Jag var lite orolig före konserten, säger Jonas. Efteråt dunkade rockabillypulsen som aldrig förr. På lördagskvällen lirade The Hub Cups i Tjällmo. Utsålt. Skilda världar, visst, men real rock´n´roll finns överallt, i varje skrymsle och vrå.
Mexicali rose/Roll over Beethoven. Jerry Lee och Memphisgubbarna i bandet kör över oss med ångvält. Gubben ler tillochmed. Plirar med ögonen åtminstone. Balladerna är en och en halv. Jonas Holmberg får nåt fuktigt i blick när förebilden smeker tangenterna och serverar en underbar tolkning av Trouble in mind.
Jag glömmer att räkna antalet låtar. Jag glömmer kolla tiden. Att begrepp som tid och rum upphör med Jerry Lee på scenen är inte konstigt. Han skivdebuterade 56. Han drar fortfarande utsålda arenor. Han personifierar den enda musik som räknas – real rock´n´roll (kryddad med country).
Syrran Linda Gail Lewis med band: Wow! När spelar dom nästa gång i Sverige? Snacka om att ge valuta för pengarna.
Tack Arenabolaget!
8 kommentarer:
Om du lämnade in rocken, blev det bara roll kvar.
Skämt åsido, det var kul att höra hur hänförd du blev. Jag gläds med dig. Själv har jag aldrig hängt på den rock du axlar. Jag spelade nog bossa nova och Burt Bacharach på den tiden JLL var som mest het.
Var det utsålt? Det borde det varit med den marknadsföring du bedrivit. Du får väl hålla extasen vid liv, med några av hans vinyl i helgen. Fixade du inte en autograf, det är väl kult att ha den i det kommande Elvismuséet.
mitt i prick tobbe!!!!!!!!!
Det här var minsann en recension. Att du upplevt en närmare himmelsk stund i Cloetta Center kan alla förstå när vi läser ditt inlägg.
Härligt med en så lyckad konsert!
Nu kan du höra några av låtarna här:
http://duckflower.blogg.se/
mvh AB
helt rätt tobbe, gubben rockar än
4,5 timme med härligt gung men synd att influensan nästan däckade Refreshments. Jag håller med dig om både Linda och Jerry, känns härligt att ha fått se honom ´live´och härligt med en sådan publik. Tack för en bra rec.
Dansbandskampen IGEN. Det är verkligen bad Mannerz av "svenska folket" att skicka hem Jaarneks.
Men det är som jag sagt tidigare, musikkunnandet är uselt i stugorna.
Eller är det några som har väldigt höga telefonräkninger!!??
Spootlajts!! Man blir stum.
Det börjar bli lite parodi över hela serien "Dansbandsfjanten"
Jag har föreslagit Baluba, dom som gör dansbandskampen, att göra ett program om Bert Karlsson och kalla det dansbandspampen.
Skicka en kommentar