Correns ledare i dag --- "LO vill att du är avundsjuk" --- upprör en del. Visst kan bli upprörd, men ännu bättre är att ledarskribenterna visar sitt folkförakt så öppet, utan en massa vackra, inlindade ord och fraser. Vi vet ju att allianshögern och dess dreglande, dresserade legotrupper i media vill ett Sverige där i synnerhet folk längst ner på samhällsstegen ska tacka å ta emot vad som bjuds av Överheten. Patricier & plebejer. Herrar & trälar. Begreppen kläs i nya ord, innebörden är densamma.
Liberalhögerns perspektiv är den ekonomiska Överhetens. Det är självklart att näringslivets tolvtaggare ska roffa åt sig och belöna varandra med bonusar och krokusar, på samma gång som de manar löntagarna till "återhållsamhet" och förklarar att företagen och samhällsekonomin inte tål mer än marginella löneökningar.
Vanligt numera: Storfräsare inom det svenska näringslivet jämför sig själva och sina villkor med StorDunderFräsarna i till exempel USA (som håvar in betydligt mer i lön och ersättningar) men när löntagarnas villkor kommer på tal jämförs svenska arbetarlöner med dom i Kina, Indien eller Brasilien.
Liberalhögern offrar mycket krut på LO-facken. Det är inte en tillfällighet. Ska Systemskiftet lyckas måste facken avväpnas. Det är därför högeralliansen försämrar till exempel a-kassan. Så länge facket är förhållandevis starkt fixar inte batonghögern att ta de avgörande stegen i riktning mot det brutalliberala Sverige. Ledaren i Corren kommer vid rätt tidpunkt. Den mobiliserar hetta och engagemang och jävlaranamma, fast inte riktigt så som ledarskribenterna tänkt sig.
Ur ett av flera härliga mejl i dag citerar jag följande rasande rödglödgade rader: "... det måste ju gagna borgerligheten om LO-grupperna sins emellan börjar bråka och bli avundsamma."
Efter ett citat från Correns ledare formulerar skribenten följande sylvassa kommentar: "Betyder det, att de menar, att en med låga inkomster, ska vara tacksam för att få bo en tvåa hos Graflunds i Skäggetorp, ha råd med månadskort på stadstrafiken, kan handla begagnade kläder på Myrorna osv, medan miljoninkomstgubbsen sitter i skärgården, vinterhus i fjällområdena, kör lexiusbilar m m?"
Reaktioner via mejl, telefonsamtal och personliga samtal under de senaste månaderna tyder på att en motreaktion är på G -- en motreaktion mot de växande klyftornas och den sociala utslagningens politik. Mest glädjande, vid sidan av alla enskildas brinnande engagemang, är att facken äntligen börjar fatta betydelsen av mobilisering. Kanske är det för sent, jag vet inte, men det hörs nåt i luften som surrar å det är inte bara Överklassens magar som kurrar.