Fördelen med blogg: Du slipper slåss med ett begränsat utrymme. Fast visst, vem fan orkar läsa Autobahnlånga draper signerade Presleydenten? Inte jag.
FredagsFrågan: Rätt svar 1980. Jag var 30 år. Rena blöjbarnet. Var hemma med ungarna en period och räknade kallt med att hinna "allt". Blev knappt ett skit gjort, förutom blöjbyten, matning å sånt. Men det var kanske det som var tanken. Jag var förresten pionjär. Kan ingen tro.
Storstrejken 1980 heter det fortfarande när media går tillbaka till konflikten våren 1980. Men mycket till strejk var det inte. Det var arbetsgivarna som tog till storsläggan och lockoutade ungefär 650 000 LO-medlemmar. Jag var en. Ägnade mycket av den påtvingade fritiden åt att ta ner träd på Omberg, gran, tall, björk å annat som skulle hålla klanen Gustavsson varm kommande vinter. Mäktig känsla att lalla omkring på ett ljuvligt vårgnistrande Omberg. Motorsågen klöv tystnaden, men pausen med kaffe och mackor med stekta ägg..... ojojoj.
Men ensam i storskogen -- det här var före mobilernas tid -- med motorsåg och klädd i skjorta och jeans..... Inget att ta efter.
MGB, folkpsortbilen, slutade tillverkas 1980. Jag köpte den där dubbel-LPn med Lundell där han sjunger Bättre tider. "Imperiet" i FredagsFrågan syftar inte på gruppen utan på The British Empire. Så klurig är jag.
Läste Kri(S)kommissionens rapport idag å upptäckte att jag var före min tid. Efter valet 1998 tillfrågades jag och två andra om vi ville snickra ihop en eftervalsanalys. Jag blev sammankallande och vi skred till verket med ett allvar som inet skådats sen Leif Ericsson seglade till Amerika, om det nu var dit han kom.
Vi fick "fria tyglar", och dem greppade vi och satte av i värsta sporrstreck. Vi intervjuade politiskt aktiva och så kallat vanligt folk och vi svetsade ihop en lunta som befolkades av hur många konkreta förslag som helst.
Rapporten presenterades och fick en hel del uppmärksamhet i media. Sen försvann den. Så fungerade Partiet då. I dag funkar det säkert annorlunda..... det som finns kvar av det, alltså.
I går inföll nåt trams som heter Alla hjärtans Dag. Vilket larv.
Fortsätter läsningen av Keiths Richards Vägen. Varvar den med Ingemar E L Göranssons manus till ny bok om arbetarrörelsens utveckling. Lysande kombination. Ena stunden läser jag jag hur Mariann Faithful suger av Richards, i nästa kastas jag tillbaka till socialdemokraternas efterkrigsprogram. Inte konstigt att man är som man är.