INGER skriver klokt i en kommentar längre ner. Inger vill se Veronica Palm som ny S-ordförande och skriver ungefär så här: Somliga säger att hon är för vänster, men är det inte det vi vill ha? Ligger en del i det. Vad är det för vits med ett S-parti som manövrerar i det politiska mittfältet, med en Östros eller Damberg som ordförande?
Jag läser Göran Greiders nya bok om Olof Palme. Läser och fasicineras. När ett avsnitt återstår har den viktigaste slutsatsen redan etsat sig fast i mitt hjärnskakade medvetande: Partiet måste fixa en fungerande organisation, annars är det kört, annars är vi utlämnade åt diverse PR-gurus som betraktar politiken som en vara vilken som helst. Greider gestaltar övertygande hur Socialdemokratin var stark därför att den var en social rörelse, ofta inskränkt och maktfullkomlig, men den bars fram av just en bred folklig rörelse, som ingen partiledare kunde fjärma sig ifrån.
Sen kom 90-talet. Jag såg det med egna ögon. Hur Carlssons och framför allt Perssons saneringskurer -- beordrade uppifrån --- jagade bort arméer av förtroendevalda och tunnade ut partiets och fackets närvaro på arbetsplatser och den övriga vardan.
Efter kris- och saneringspolitiken kommer efterkrispolitiken, lovade Persson gång på gång och lät förstå att 90-talet var en tvingande parentes. Jag gick på det. I stället fortsatte Socialdemokraterna på den inslagna marknadsliberala vägen, med avregleringar och privatiseringar, och basorganisationerna tunnades ut ytterligare, och nu sitter vi här med Reinfeldt å Olofsson å jobbskatteavdrag å fan å hans jävla moster.