CÖRRENCRÖNICA ONSDAG

Sverige behöver en slagkraftig opposition, anförd av en frustande vital och inspirerande Socialdemokrati, men att döma av det spektakel som utspelas inför öppen (?) ridå, dröjer det innan det största oppositionspartiet framstår som regeringsdugligt i väljarnas ögon.
Folk jag talar med – s-aktivister, fackligt aktiva, sympatisörer – suckar och skakar på huvudet.
Nu nämns Leif Pagrotsky som möjlig kandidat till ordförandeposten. Om nu valberedningen finner sig tvungen att lansera en kompromisskandidat är Pagrotsky ett utmärkt val. Men visst är det ett svaghetstecken om partiet måste luta sig mot modellen övergångslösning.
Eftersom min kandidat, Veronica Palm, försvann/plockades bort på ett tidigt stadium, gråter jag inte om partiet väljer Leif Pagrotsky till ordförande. Hans kvalitéer väger tyngre än den diffuse Mikael Dambergs. Pagrotskys bildning, analytiska och verbala förmåga klår Sven–Erik Österbergs och Thomas Östros med dubbla hästlängder.
Ju längre den absurt tragikomiska farsen pågår, desto tydligare blir det att modellen med en valberedning som i samråd med partidistrikten ska vaska fram en kandidat har spelat ut sin roll.
Min alternativa modell med omröstning bland partiets medlemmar är framtidens modell.
Lite drygt två veckor kvar till den extra partikongressen då ny ordförande väljs. Oavsett vem som väljs kommer applådåskorna att dundra, men visst är det ett vingklippt och skamfilat parti (renoveringsobjektet Socialdemokraterna) som skrider till verket (?) för att utforma ett alternativ till högeralliansens politik.