JUHOLT TALAR

HÅKAN JUHOLT, ordförande i partidi(S)triktet Kalmar län och hängiven Elvisfan, skrev följande i tidningen Östran den 2 december 2010:

Politik och idrott har stora likheter. Båda handlar om vilja, kamp och mål. Och om supporters - i med- och motgång.
Det är lagspel och individuella prestationer som avgör.
Socialdemokraterna förlorade årets val mot alliansen med klara 0-3. Vi socialdemokrater förlorade matchen om nuet, om framtiden och om förtroendet.
0-3 och väldigt många supporters lämnade redan innan matchen ens var slutspelad.

Det finns naturligtvis inte bara ett svar på varför det blev så här.
Inte minst de framgångar (S) hade i vårt eget län, i landstingsvalet och i flera kommuner, visar att det är flera frågor som måste ställas och att svaren ser olika ut.
Klart är dock att vi inte vann stöd för vår bärande idé om att solidaritet ger ekonomisk utveckling, tillväxt som kan användas för välfärd till alla. Tryggheten kan i sin tur stärka solidariteten och som därmed driver på utvecklingen.
Det är denna närmast magiska formel som varit den svenska/skandinaviska modellen, beundrad och respekterad världen över.
Med det tankesättet blir inte en fritidsgård, ett dagis, Komvux, äldreomsorg och så vidare i första hand en utgift, utan en investering som är förutsättningen för tillväxt.
Nu bryts detta upp av den borgerliga regeringen. Nu delas landet upp i tärande och närande och statsministern talar till och med om produktiva och improduktiva människor.

Därför står vi som land inför ett antal vägval. I dessa kräver jag att mitt parti blir betydligt tydligare än vad vi varit de senaste åren.
I valet mellan en välfärdsmodell som bygger på allmänintresse eller vinstintresse, ska vi stå upp för allmänintresset.
I valet mellan en bostadsmarknad som bygger på en social bostadspolitik eller på marknadshyror, står vi upp för bostaden som en social rättighet.
I valet mellan att satsa på det livslånga lärandet eller att tidigt sortera bort så kallade studiesvaga, står vi upp för att kunskap är en rättighet och en investering i hela livet.
I valet mellan ett pensionssystem som ger alla ekonomisk trygghet eller mer av privata försäkringslösningar, står vi upp för den gemensamma modellen.
I valet mellan att stå fast vid gemensamt ägande av naturtillgångar, sjukhus, skolor, med mera eller att sälja ut vad som under årtionden byggts upp, står vi fast vid värdet av att äga tillsammans.
I valet mellan att investera i attraktiva arbetsmiljöer och anställningstrygghet, eller fortsätta med stressiga, farliga, otrygga arbetsplatser, väljer vi att stärka löntagarnas ställning på jobbet.
I valet mellan full sysselsättning och dagens politik där en arbetslöshet kring fem procent ses som ett politiskt mål, väljer vi rätten till arbete för alla.

Här kan och får socialdemokratin aldrig tveka eller fladdra med blicken.
Jag tillhör en generation präglad av Olof Palmes uttryck: "Politik är att vilja".
För mig handlar det om att stå upp för fördjupad demokrati, som måste omfatta större delar av vårt liv, i skolan, i boendet, på arbetsplatsen, i omsorgen.
De senaste åren har vi medborgare alltmer reducerats till kunder på en marknad.
En modern socialdemokrati måste i daglig politik visa att medborgarvärdet alltid ska vara starkare än penningvärdet.
Politiken, demokratin, måste stärkas på bekostnad av inte sällan mycket kortsiktiga vinstintressen. Marknaden är en utmärkt tjänare, men förfärlig herre.

Förtroende som tar tid att bygga upp kan raseras överraskande snabbt. Även en under många år mycket framgångsrik spelare, blir utbytt efter upprepade felpassningar och självmål.
Därför sitter Socialdemokraterna på bänken idag.
Jag menar att idén om social demokrati är en förening mellan känsla och vetskap, mellan hjärta och hjärna. Det är vrede och passion, samhällskritik och smarta lösningar.
Den tar sitt avstamp i hur barnen har det på dagis, de äldre på äldreboendet, i trygghet och utveckling på jobbet, vårt ansvar för sjuka och arbetslösa, att alla ungdomar får bästa tänkbara utbildning.
Att vi känner ett ansvar för varandra, att solidariteten vinner den ständigt pågående matchen mot egoismen.