Jag tillhör den minoritet som vet hur Försäkringskassan med hjälp av regeringsrätten gör det svårare för folk med till exempel funktionshinder att beviljas personlig assistans med mer än 20 timmar i veckan.

Försäkringskassans restriktiva tillämpning ("enhetlig modell för behovsbedömning med återhållsamhet") rimmar illa med LSS från 1994. Rimmar inte alls, rättare sagt.
Tuffare tillämpning. När Försäkringskassan konkretiserar begreppet "grundläggande behov" visar det sig ofta att behoven uppgår till 19,5 timmar per vecka. Att staten står för kostnaderna från 20 timmar och uppåt har viss betydelse i sammanhanget. Därför upptäcker plötsligt kassan att folk som tidigare haft personlig assistans 80 timmar per vecka inte behöver hjälp i mer än 19,5 timmar. Så flyttas kostnaderna från staten till kommunerna.
En 47–årig man roffar åt sig 13,5 miljoner kronor från Försäkringskassan i Östergötland. Du har läst om eländet. Hur 47–åringen och hans tre assistenter blåste kassan, med hjälp av en läkare.
Bedrägeriet höll på i sex år. Hur är det möjligt? I andra fall ligger Försäkringskassan på den assistansberättigade som iglar.
Det uppdagade bedrägeriet drabbar dem som slåss för att behålla antalet assistanstimmar därför att de tidigare beslutade timmarna behövs. Bedrägeriet drabbar folk som skadas eller blir sjuka och verkligen är i behov av assistans enligt LSS. Sedan 2008 har närmare 800 personer mist rätten till personlig assistans. Säger sig självt att bedrägerikvartetten och läkaren döms till långa fängelsestraff. Riktigt långa.