Jag vet inte om Håkan Juholt våndas, men många andra gör det. Våndas över tillståndet i det en gång så stabila & statsbärande partiet. Lika många hånflabbar å nästan dränks i de pulserande vågor av skadeglädje som drar fram. Jag lider mest med de ärrade veteraner som vigt en stor del av av sitt liv åt frivilligt arbete i det socialdemokratiska partiet å som nu tvingas bevittna hur bygget rämnar, allt medan så kallade riskkapitalister gör profit med våra skattepengar som insats å elbolagen lurar skjortan av oss.
Mina föräldrar var politiskt å fackligt aktiva. La ner ljusår av obetald tid för något de trodde på. Föreningsmötena förr: Mindre arméer av vardagshjältar fyllde lokalerna. Debatten studsade mellan väggarna. Så var det fortfarande när jag engagerade mig, å det som slog mig var att i de här lokalerna samlades ett tvärnsitt av befolkningen: Unga, äldre, medelålders, metallare, lärare, småföretagare, vårdanställda, städare, butiksbiträden, å könsfördelningen var faktiskt ganska jämn -- men det var gubbarna som satt på de tyngsta förtroendeposterna.
Möteslokalerna avfolkades under 90-talet. Vid decenniets början ansågs ett S-föreningsmöte med 30 medlemmar som uselt besökt. Styrelsen la pannorna i djupa veck. Idag betyder 30 medlemmar på ett föreningsmöte att styrelsen gör vågen.
Samtidigt: Alla (nästan åtminstone) har synpunkter. Men åsikterna kanaliseras inte via fack eller folkligt förankrade partier -- därför är de ofarliga.
På onsdag är det partiledardebatt i Sveriges riksdag. Håkan Juholt spelar en av huvudrollerna, men hur mycket av det han säger fastnar i medvetandet hos folk? Jag vet åtminstone några som mera tänker på sånt sånt som att det finns folk som anser det självklart att det allmänna ska stå för hyran för sig själv och sambon, trots en inkomst på 144 000 kronor i månaden. Hur mycket tjänar sambon förresten?
Goodnight sweethearts goodnight.