Tre grader när Oskar å jag tog kvällspromenaden. Tidigare idag, när en tafatt sol gjorde sitt bästa för att ge sig till känna, promenerade Wilhelm å jag. Han i vagn, leende, babblande. Men än så länge ställer han inga frågor. Selma däremot avfyrar frågor stup i ett. "Vad är det?" säger hon så snart en bil susar förbi oss. "Det är en bil", svarar jag. Så kommer nästa bil. "Vad är det?" frågar Selma. "Det är en bil", svarar jag. Så fortsätter det. Ibland säger hon brumbrum. Mycket mer behövs inte för att tillvaron ska le emot en.
Sven skriver i en kommentar under det förra inlägget att Håkan Juholt kunde ha kostat på sig att visa lite ånger å ödmjukhet under riksdagsdebatten i dag. Jag tänkte detsamma där jag satt å lyssnade vid radion (samtidigt som jag skrev om Kinda Ridklubb, inte konstigt att man är splittrad).
Nya uppgifter, påståenden hit å dit, bekräftelser, dementier... Å huvudfrågan fortsätter att bearbeta medvetandet: En Sossehövding som finner det självklart att det allmänna ska stå för hans och sambons hyra. Samma hövding som lanserar begreppet "värdeburen tillväxt" å skriver debattinlägg tillsammans med den bleke, handplockade finanspolitiske talesmannen Waidelich där de till å med citerar den gamla uppfordrande parollen "Gör fin plikt, kräv din rätt".
Håkan Juholt lanserades å valdes. Hans installationstal i Stockholm var stundtals lysande. Jag satt där i Stockholm å lyssnade å tänkte att nu är det skakiga gamla partiet på rätt köl igen. Men inte är han den lyssnande Ledare han lovade att vara.
Jag tror att systemet med livstidspolitiker är destruktivt i sig självt. Riksdagen å partiernas centrala fästningar domineras av folk som inte gjort mycket annat än att syssla med politik på heltid. Vi ler i Sverige föraktfullt åt folk i USA å andra länder som kastar sig in i politikens hetluft när de är över 60 år -- deras erfarenhet av ett långt yrkesliv ses som en belastning. Gustav Fridolin (MP) kom in som rekordung im riksdagen och lämnade huset efter två mandatperioder för att jobba med annat. Inte så dumt. Han mognade säkert.
När Mats Odell utamnar Göran Hägglund om ordförandeskapet i den lilla sekten Krisdemokraterna anförs hans ålder som det tyngsta argumentet mot Odell. Inte att han är en del av det väloljade politiska maskineriet.
Johanna Graf, sossen i Solna som jag nämnde jag i går, lämnar Stadshuset i Stockholm efter två mandatperioder som kommunalråd. Längre ska man inte sitta, resonerar 50-åriga Graf. Klok kvinna.
Jag är numera en sosse utan politiska förtroendeuppdrag. Jag bryr mig inte om det är en kvinna eller man, vit eller svart, ung eller gammal som är partiets ordförande. Det enda jag begär är att hon/han ska inge förtroende å leva som hon/han lär. Det gör inte Juholt, tyvärr.